Julkort - försök nummer 2.

Tänk att något sådant ska ta en hel kväll? Ett barn, en hund, en julgran. Först fimpades granen, eftersom Dino drog i den - och Kia var skraj för den. Sedan i ett desperat försök att få ett okej kort, fimpades hunden. Funderade ett tag på att fimpa barnet också - bara ta kort på en vitt vägg. Kalla det nyskapande konst eller något. Men, till slut så vart det några kort. Så,

Nu väntar vi på att Dinos sovpåse ska torka, så han kan gå och lägga sig. Imorse hade det skett en liten olycka i sängen. Allt var blött. Ja, eller nu kanske jag överdrev en aning, allt var inte blött - blöjan var faktiskt torr.

Ibland behöver man dagar som denna, dagar som får alla andra att blekna.

Vi har haft en sådan dag. Vi började dagen med att träna, sedan mötte vi Marie och Joona på Eddahallen och badade. Sedan gick vi upp på hyllan där och åt lunch. Det var en supertrevlig del av dagen. Sedan for Marie, eftersom Joona var så trött att han somnade emellan tuggorna. Och jag och Dino stannade kvar, åt upp lunchen. Hade inget att skynda till. Inget att göra. Bara sitta och titta ut över simhallen. Busa, kramas och kelas. Titta lite till. Det var så underbart, att bara vara. Till slut packade vi ihop oss. For och handlade en snöskyffel. Tog det fördömda kortet. Och handlade en hel massa blöjor på Coop. Hemma åt vi en middag till tända ljus, lyssnade på julmusik. Stökade undan, och spelade lite Mario. Klockan 20 var vi tvungna att titta på Top Model (kanske för att förstå VAD som gick fel med körkortet?!). Dino somnade, vilket inte var så konstigt - han hade varit igång länge. Efter halva programmet plockade jag upp det sovande lilla knytet. Bäddade ner oss i soffan, och var lycklig. Dino vaknade förresten inte, jag fick bära upp honom sovande. Plugga in nappflaskan, och sedan sov han vidare. Det var den underbart, fantastiska delen av dagen.

Ida tipsade mig om en snökula/speldosa på Åhlens som Dino fick. Under den ska jag skriva "Från Mamma till Dino, julen 2010!"-och hoppas att den håller ett tag.

Dagar som idag skulle jag vilja spara i en liten sådan där glasbubbla. Man skulle kunna skaka på den, och så skulle man minnas alla känslor. Och känna alla minnen.

Att folk ska vara så jädrans skämtsamma hela tiden!

Jag spatserade in till en fotograf idag, för mitt stackars körkortsfoto. Åh, åh. Jag förstår bara inte vad det är för fel på folk, kan man bara inte få ett svar?

Jag: Får man ha mössa och solglasögon på sig?

Fotografen: (Skrattar!) Tänk, då måste man ha det varje gång man kör sedan.

Jag: Ja?

Fotografen: (Skrattar.)

Jag: Kan du photoshopa bilden? Eller ta någon annans bild? Jag kanske kan få välja en av dom härute? Får man sätta en stor stjärna över ansiktet? Hur länge tror du man klarar sig utan körkort?

Han svarade aldrig. Bara skrattade. Och nu sitter jag med mitt kort, där jag inte ser ut som en filmstjärna, ingen stjärna över ansiktet. Ingenting.

Och jag hade tänkt visa er, men jag kan inte. Det går inte, men jag är ganska säker på att det ser ut ungefär såhär...

Om jag bara fick skicka in den där bilden. Om bara.

Jag brukar sällan be om saker via bloggen.

Men desperata tider, kräver desperata åtgärder. Nu i december ska vi ju åka med Davids familj till Storstan. Vi ska få låna deras volvo - för att köra ner. Och vi skulle kunna ta med våran vagn. Om vi ville att den skulle hänga halvvägs ut hela vägen ner till huvudstaden. Och det vill inte jag i alla fall. Och utan vagn kommer min vänstra arm att vara 3-4 dm längre när vi kommer hem igen. Jag kommer kunna plocka upp saker från marken utan att böja mig!

Så. Kanske finns det någon därute med en behändig sulky - och tänker att den kan vi tänka oss låna ut till dom över en helg. Eller så finns det någon annan som tänker; "Åh, men vi har ju den där sulkyn i garaget. Vi använder den nästan aldrig, och det är ju trevligt med lite extra cash lagom till jul! Låt oss sälja den!"

Det spelar ingen roll hur den ser ut, fast den får gärna vara inte så värst ful. Och säker. Och ha hjul. Och...hör av er...i så fall.

Mamma! Jag vill ha!

...klart han får då!

Jag tycker så mycket om julen, det är en underbar frizon i livet.

Elva månader av året har man det snyggt och fint hemma. Stilrent. Och sedan en månad tar man fram dukar med små hjärtan, porslinstomtar och blinkande ljusslingor. Elva månader lyssnar jag på Bandit och all annan musik jag gillar - och en månad lyssnar jag på allt annat. Häromdagen tog jag till och med hem "Vikingarna med barnkör - Julens sånger". I stämningens namn får man klä sig hur som helst, man får dekorera hemma hur som helst och man får lyssna på vilken musik som helst! Jag älskar det!

Här kommer min 5-i-topp julmusik-lista!

Chris Rea - Driving home for christmas. (Den bästaste av dom bästa!)

The Pogues feat. Kirsty MacColl - Fairytale of New York.

Ulf Lundell - Snart kommer änglarna att landa.

Werner och Werner - vår julskinka har rymt.

Peter Jöback - Decembernatt.

...Och en massa, massa fler låtar. Men heter listan 5-i-topp så heter den det.

Vet ni? Jag gillar verkligen snö, och när till och med jag lessnar...då är det illa.

Det har snöat konstant, dag och natt, i 4 dagar kanske? Och om vi innan hade kanske 30 cm snö, så är det lite mer nu. Och nu när det slutat är det ju rätt så mysigt. Ja, fast i fredags var jag lagom nöjd.

Fast egentligen borde jag förstått att man inte skulle lämnat huset. Jag hade ju min lista på saker att göra. Och på vägverket fick man inte ta kort, om man inte hade legitimation. Så det sket sig. På friskvårds fick man inte träna med barn i gymmet. För dom hade en policy. Så det sket sig. Och sedan for vi till Jenny och hade så trevligt, men på vägen hem körde vi fast i diket. Så det sket sig också. Men, Dinos snälla farfar försöke först hjälpa oss loss. Och när inte det lyckades hjälpte han oss få tag på bärgningsbil. Och samtidigt var Dino med sin snälla farmor. Vid 23 ringde bärgarn, och sedan hann man knappt blinka innan bilen var uppe på vägen. Det vart en sen kväll, särskilt för Dino. Men - han tog det som den kämpe han är, och sov till kvart i tio på morgonen istället. Så slutet gott, allting gott. Bilen klarade sig och Dino märkte inte ens att något hände. Så igår vart det en hemma dag.

Och vet ni att det är första advent idag? Jag och Dino har gått runt och sjungit på den där adventssången: "Nu är det första advent, och första ljuset är tänt, i vårat huuuuuus, är deeeeet advent!" Sen kan vi inte mer, så då blir det Nananananana.

Ha en underbar första advent.

Det var ju inte riktigt såhär jag tänkt mig kvällen. Med bärgningsbil.

Tur jag har så snälla svärföräldrar som hjälper mig.

Det går sådär bra...

...

Jag känner mig lite duktig idag. Och ni vet vad jag brukar säga; sikta mot trädtopparna...så kommer du ut genom ytterdörren.

Ja, eller...jag ska nog börja säga det i alla fall. Nu har jag gjort lite småfix med bloggen. Ni vet när ni läste något ni gillade. Ni kanske skrattade högt. Sedan ropade ni högt hemma: ROLIGT! Då kunde ni trycka på knappen roligt här nere. Ja, och den har jag inte gjort något med. Men, intressant knappen (och den skulle nog ändå inte ha gått varm över detta inlägg) är utbytt mot en "mysigt" knapp istället. Det är ju bara mys hit och dit, vi hade myskväll, mysdag, mystur. Vi hängde upp och ner från en dörrkarm och det var mysigt. Ja, ni förstår - mycket mys.

Och ni som tryckte på "intressant" knappen, jag är ledsen att säga det, men ni lurade er själva. Mycket är mina inlägg, men intressant är det väldigt sällan dom är!

Sedan har jag även lyckats ändra tiden, så slipper ni tro att jag sitter och väntar på 08.13 varje dag - och bara hamrar iväg inlägg då.

Och så dagens agenda. Vi ska fortsätta på vårat besatta julpyntande, det blir...juligt. Vi ska ta oss till stan (i världens oväder), ta nytt kort till körkortet. Och träna på Friskvårds, Dino ska följa med mamma - får se hur det blir! Vad gör ni idag?

I julens anda så bjuder jag på ännu ett misslyckat julkort.

Hur vet man att man inte är menad att skriva en bok? Bokia försöker ge bort ens böcker... GE!

Så synd att jag redan har en, om nu inte någon vill ha den. Jag kan offra mig...

Ett litet jultips.

Du kanske är fattig? Eller så kanske du inte ids? Eller så tycker du att dina vanliga tavlor är lite snyggare än jultavlor. Jag är av den sista kategorin. Men, det saknades lite jul i dom. Så gör så här. Ta din vanliga tavla. Googla "santa hat". Skriv ut, klipp och klistra. Och tadaaaa! Så har du en jultavla!

...Och billigt är det.

När jag var liten brukade jag älska att klä min lilla gran. Och det gör jag fortfarande...

Men tänk att jag numera har hjälp av min älskade lilla son. Jag livet är bra märkligt och underbart!

Inget mammafika idag...

Det vart ett inställt mammafika idag, vilket inte gjorde oss så mycket. Det var Leos som stod på schemat - och vi ville verkligen fara. Men Dino är fortfarande lite hostig, och på Leos kan man ju inte skylla på kallsupar! Så, det var nog bra att det blir inställt.

Istället ska vi veckohandla, det är ju lön idag (halleluja!) och fixa lite julpynt. På ett sätt känns det som första riktiga julen i huset, förra året höll vi som mest på att få färdigt köket. Och vi lagade mat i vardagsrummet. Och hur mysigt det än är att koka knäck på ett campingkök som står mellan soffbordet och tv:n, så är det bättre med ett kök. På riktigt. Så, idag ska jag försöka hitta några gardinkappor till köket. Och ja...det här var väl inget vidare värt inlägg - men jag hade inte så mycket vidare värt att berätta heller!

Okej. Efter detta avslöjande kommer jag att behöva ny identitet. Detta är stort.

Jag har kommit på en sak. Något som förmodligen har dolts i sekel - och nu ska jag bli den som måste riskera livet och avslöja det. Jag kom på detta när jag bytte blöja på Dino. Som jag sagt, ett par gånger tidigare, så har han en thing för att dra i paketet när han inte har blöja på sig. Först knycklar han, sedan knäpper han åt handen allt vad han har - sedan drar han. Inte försiktigt, utan jag är förvånad att allt sitter kvar. Fortfarande. Jag brukar skynda dit, bända bort hans lilla hand, säga ajaj. Och han bara tittar på mig, och skrattar, sedan tar han fart för att dra lite till. Jag är ju lärd att sådant där ska göra ont, men jag är ju kvinna - så... Gör man en grab-twist-and-pull på en vuxen man vrider dom sig ju i plågor, på marken.

Så...det är fejk va? Det är en välbevarad hemlighet bland männen. Och det är en perfekt plan, jag menar - vi vet ju inte! Säger dom att det tar ont, så måste man ju tro dom. Förmodligen, och nu spekulerar jag mest, så finns det en tid när varje far tar ett snack med sin son. Berättar att det är ett viktigt förhandlingsargument eller whatever, ja och att alla kvinnor tror att det innebär fruktansvärd plåga.

Ja, fast jag har ju sett alla ballbreakers på Americas funniest homevideos. Dom ser ju ganska äkta ut...

7 månader och 4 dagar gammal...

...och nu har han fått sin första tand. Samtidigt som jag är glad, för varje litet framsteg - så värker detta lite i mammahjärtat. Jag brukade kalla honom Tomgommen. Jag älskar när han ler mot mig med tomgommen. Jag kommer att sakna Tomgommen.

Att fotografera barn och djur ska visst vara det svåraste som finns. Jag håller med om det.

Jag har ett svagt minne från förra året, att jag redan listat ut det. Men, ändå - dags att försöka igen. På med julmusiken. På med julkläderna. Fram med falukorven, för att minst en av modellerna är ju lite tränad - och gör det mesta för falukorv.

Traditionsenligt ska ni få se lite av de bilderna vi tagit...

Jamen, det gick väl sådär. Blir nog att försöka igen en annan dag.

I min hjärna...

Visst är det tråkigt när andra styr ens humör och mående. Att man har bra dagar när andra inte irriterar sig på något, och inte när jag faktiskt HAR en bra dag. Hur ser man till att inte påverkas? Hur undviker ni alla att påverkas?

JA! Dom saknar mig!

Min chef ringde mig igår! Han bönade och bad att jag skulle komma tillbaka! Ja...eller så var det väl inte riktigt. Han frågade när jag skulle komma tillbaka. Jag svarade aldrig. Han skrattade? Uppenbarligen trodde han att jag skämtade, jaja. Han frågade igen. Jag svarade med en fråga: Hur länge kan jag vara hemma? Han skrattade igen, förmodligen trodde han att jag skämtade igen - ja, han är en rolig pajsare min chef. Ja, eftersom inget annat bet - så drog jag till med Augusti. Och, då skrattade han inte längre...konstigt.

Sedan bjöd han in mig till jullunch, och det tackar man ju inte nej till. Jag får slänga på slipsen på Dino igen.

Det vart en liten improviserad bloggsemester i helgen.

Vet inte varför egentligen, ibland bara blir det så. Det var en bra helg, på fredagen träffade vi Marie och Joona. På lördagen var vi iväg och handlade, och allt var bara fint. Vi kom hem, och gjorde oss i ordning för det stora 50-årspartajet. En timma innan började Dino hosta, men - inte så mycket mer. Vi drog hela familjen, och det var en underbar kväll. God mat, trevligt folk och Dino charmade sig runt folksamlingen - han e int blyg int. Men han hade partystämning, planen var att få honom att somna ungefär samma tid som hemma - fast i vagnen. Och det gick bra, ett tag. Sedan vaknade han, och ville va med igen. Så, då gick jag och Dino hem. Och där någonstans gick det tokigt, han hade ju hostat lite under kvällen - men väl hemma var han helt otröstlig och hostade som en hund skäller. Stackarn. Somnade till slut efter att ha fått en alvedon. Vaknade tidigt på morgonen, och när jag hämtade honom till vår säng var han varm som en liten kamin. Så gårdagen var lite upp och ner.

Idag har han, efter en mycket aktiv motoffensiv bestående av alvedon och mycket vätska, lite mindre feber som tur är. Och ikväll har han till och med varit sitt vanliga glada jag! Pappa var dessutom en klippa, och passade Dino så att mor hans fick ta sig iväg och träna. Ett spinningpass vart det, och nu kommer nostalgin. Jag minns när jag var ung, jag hade precis börjat träna fotboll med Morön. Då var vi på ett spinningpass med fotbollslaget, och jag lovade mig själv att aldrig göra det där igen. Tortyr. Men, tänkte jag, ung och omogen som jag var då kanske jag bara inte lärt mig uppskatta det. Så jag testade igen, och det var precis så illa som jag minns det. Maken till tråkig träning...

Och det får avsluta den mest förvirrade uppdateringen hittills. Svammel kallas det där.

19 november - 7 månader gammal.

Och vars har tiden tagit vägen? Min lilla man, börjar vara rätt så stor.

Man skulle kunna tro att det är bolibompa han tittar på.

Men nej, det är reklam.

Vet ni? Att få barn har gjort mig knäpp!

Det är sant. Jag är inte klok längre, jag är inte klok alls. Jag tror jag kan har varit det en tid från början, kanske mest för att jag mindes Sara B.D (that´s before Dino!) och försökte imitera henne på något sätt. Men, jag minns nästan inget från den där tiden - så den räknas inte.

Bevis nummer 1:

Nämn ett föremål - vilket som helst - och jag kan berätta ett allra värsta scenario som innefattar Dino och föremålet. Det är en fruktansvärd makaber talang, som rullar i huvudet - hela tiden. Potatisskalaren. Blomkrukan. Grannens rara lilla voffsing (a.k.a Cujo). Allt som finns.

Bevis nummer 2:

Jag är så velig. "Oh så skönt att han ska lägga sig" tänker jag ibland på kvällarna. Sedan lägger jag honom, och det tar 2 minuter och jag saknar honom så att det gör ont. Jag kan längta efter egentiden så att jag blir tokig, och när jag får den kan jag spendera den med att sitta och titta på honom när han sover. Förstår ni? Velig.

Ja, sedan finns det väl andra små tecken också. Som att jag säger saker jag inte minns. Gör saker jag önskar jag kunde glömma. Gör saker jag vill komma ihåg, men ändå glömmer. Och blöjlukten, jag har en blöjlukt i min näsa jämt. Och så illa luktar det nog inte här. Men vet ni vad det luktar? Hallucination. Så bortom tvivel är jag knäpp. Men vet ni vad det knäppaste är?

...Jag älskar det, att vara en knäppis. Nä, förresten! Att vara den knäppaste knäppisen!

Jag håller på med svärmors partyskiva, och Dino hoppar i hoppgungan - ja, tills han tog sig en tupplur.

Den killen brås på sin mor, han är bra på att sova.

Vet ni att det snart börjar vara jul?

Här sitter jag vid datorn, och försöker hitta anständiga julgardiner. Färdigsydda - annars hade jag nog hittat några för länge sedan. Och plötsligt hör jag det. Hundar som skäller "bjällerklang". Det är årets första julreklam, och vad säger jul mer än julreklam? Det skulle kanske vara den supertidiga klappen jag fick igår, men förutom det så.

(Bild stulen från syster. Jag förra julen, gravid i 26:e veckan. Och i full färd med att förbereda julmiddagen. Ett nästan färdigt kök i bakgrunden, och ja...i magen en liten Dino.)

Jag är så less på hela den här genusdebatten.

Klä pojkar i blått, och flickor i rosa? Pojkar ska ha snickarbyxor och flickor klänningar? Ja. Och? Många som är inblandade i genusdebatten blir ju precis lika extrema. "Jag ska bara ha klänning på min flicka!" "Jag ska aldrig ha klänning på min flicka!". Hör ni? Lika, fast extrema åt varsitt håll. Det är inte hjärnkirurgi, det är kläder. Hos oss klär jag Dino i det jag tycker är snyggt, tills dess att han gör sig förstådd och kan tala om vad han tycker är snyggt. Oftast får han ha baggyjeans, som jag själv gillar. You get it? And don´t get me started om den där "1000 möjligheter istället för 2"-boken.

Så, det här skulle din mamma vilja säga dig.

Dino. Du är en pojke, du har en skruv (som du i och försig försöker dra bort med våld varenda gång vi byter blöja, men det har ju inte så mycket med detta att göra...). Men, den är där (tillsvidare...) och du är en pojke. Men inte vilken pojke som helst. Till att börja med är du mammas favoritpojke, och det är inte så lite. Du kan göra vad du vill i livet, trots att du är en pojke och din mamma handlar kläder på lindex killavdelning. För sådant sitter inte i kläder, utan i hur jag ska intala dig varje dag att du kan göra vad du vill i livet. För du är en fantastisk pojke. Du har inte bara 1000 möjligheter, du har en miljon! Du får göra vad du vill, laga bilar eller sminka människor. Bara du är lycklig. Du får älska vem du vill. Bara du är älskad. Och allt detta är ditt, allt vad världen har att erbjuda, trots att du är en kille. I killkläder. Det kommer du att veta. För mamma ska nöta in, att det inte finns begränsningar för dig.

Det här är inte genus, eller något annat. Det är bara kärlek, ovillkorlig kärlek. Barn är böcker med blanka sidor, det är vi som lär dom allt. För dom finns inget genus, så istället för att slösa tid på detta - varför inte bara lära dom att oavsett om dom har tjejkläder, killkläder eller springer nakna som Naken-Janne jämt så kan dom bli vad dom vill?

Bara en tanke.

Kia försöker hinta att hon vill bli kliad på magen, men Dino förstår inte. Jag tror aldrig hon har stött på en sådan knepig typ.

...

Ja...vi tittade på Sex and the city, men 22 minuter in somnade Dino. Och efter 1.25 så började filmen hacka.

Så nu är det datorn istället. Jag vet inte varför jag absolut ska blogga, för jag har inget vettigt att säga. Inte egentligen. Vi har handlat idag, tidigt på morgonen - vilket vi ska göra om. Tidigt på morgonen handlar en massa tanter och farbröder - och när Dino smilar upp sig mot dom, blir dom alldeles till sig. Och sedan berättar dom hur gullig han är, vilket jag givetvis gillar att höra - eftersom han är det käraste jag har (tillsammans med David och Kisen förstås). Så vi ska handla tidigt i fortsättningen. Sedan har vi städat, gått en prommis i det vackra vädret (har ni sett att allt är vitt? Allt?) lagat en skum soppa till middag. Tränat, duschat och inte sett hela Sex and the city-filmen. Inte en världsomvälvande fredag, men trevlig ändå.

Dino fick förresten sitta i vagnen idag, han är en stor kille nu - och då kan man göra sånt. Men vet ni vad? Han har inga tänder än? Hur mysigt är inte det. Det är en liten påminnelse att han fortfarande är mammas vilda bäbi.

Vi tittar på Sex and the city 2!

Dino har sin flaska, och jag har en cola. Dino har pymme och jag är nyduschad och har myskläder. Livet är inte tokigt!

Alla dagar kan inte alltid vara dom bästa. Så det här är väl en av de näst bästa då..?

Ni vet när någon man tyckte om att ha i sin närhet försvinner? Någon som varit en del av ens liv i flera år? Som funnits där, hjälpt en ur knipor och alltid ställt upp. Ni vet det där ögonblicket efter man har förlorat den, när man inte kommer på hur den såg ut?

Jag har blivit avstulen min börs. Och nu när jag sitter med polisanmälan så. Ja. Kan jag inte komma på hur den såg ut. Jag minns inte vilket märke det var. Jag minns att det var kamoflaguefärgat tyg. Eller var det tyg? Var det något annat? Och visst stod det något på den? Men vad? Räcker det kanske att skriva att den var sliten och smutsig...? Men, den är borta. Det är polisanmält, alla kort är spärrade.

Jag försöker tänka på följande:

• Gymkortet var ju i alla fall inte i den. Det enda.
• Jag såg ut som ett freak på mitt körkort. Poliser kvävde fnissningar när dom kollade det, det var inga problem att ta sig in på krogen - jag såg ut som 45! Nytt körkort = nytt foto. Sedan förra kortet har jag sett en massa Top Model, på mitt nya körkort ska jag le med ögonen.
• Mitt gamla kontokort hade börjat lägga sig i mina inköp, genom att helt sonika inte medge köpen på affärer. Detta trots att det fanns pengar på kortet. Ingen lägger sig i mina inköp.
• Börsen var väl kanske lite väl barnslig, jag är ju en gammal och mogen kvinna nu.
• Dom lämnade kvar jackan. Och tur är väl det, den där jackan är väl värd ungefär 10 gånger mer än plånboka. Och jag har inte lust att lägga pengar på en ny jacka.

Men. Jag har verkligen lärt mig min läxa, synd bara att det skulle bli den hårda vägen.

Mellan alla telefonsamtalen, och formulären som skulle fyllas i hann klockan rusa ifrån både mig och Dino. Han tog saken i egna händer och påbörjade sin tupplur, när jag upptäckte det så väckte jag honom. Gav honom lunch. Tog ut han i vagnen, och han somnade. Tills dess jag parkerade den utanför fönstret, då började han gråta och plira med ögonen om vartannat. Så idag är vi ute på obeprövad mark, ingen tupplur och vi får se hur det blir.

Om han hade kul på Leos? Om han vart trött efteråt?

Jomen, svaret på båda frågorna är ja. När vi kom hem la jag ner honom på golvet för att ta av mig jacka och skor. Då somnade han, och han vaknade inte när jag lirkade av honom lite kläder. Och han har inte vaknat än. Han är medvetslös, så roligt hade han på Leos. Och det var kul där! Vilken dag!

Och den är inte över än, snart blir det body combat! Och tydligen ska en massa av mina arbetskamrater låtsas vara afrikaner och dansa just innan - och har jag tur stöter jag ihop med dom! Vilket vore så roligt, jag saknar dom lite...

Ser ni vars jag är?

...

Vet ni? Jag tror att idag blir en bra dag!

Och vet ni varför? Nä. Vi flyr fältet idag, och intar Leos lekland för första gången! Äntligen har jag lyckats lura med mig någon, tack Marie för det! Och sen ikväll är det ju förstås Body Combat, underbara onsdag.

Vad gör ni i detta underbara väder?

Måste fasen fortsätta hundföljetongen. Hur neggo jag än känner mig när jag skriver om det.

Kanske ska bli bloggens nya namn? Från Preggo till Neggo!

Måste börja med att tillägga följande. Våran granne som då skulle ha dom till att hälsa och lekte hundpsykolog är en man i 45-50 års åldern. Han träffade denna kvinna för en eller två månader sedan drygt. Innan dess var han vansinnigt hundrädd. Det är alltså inte många procent av hans liv han har besuttit dessa hundkunskaper. Men, kärlek botar tydligen hundrädsla.

Ja. I alla fall, samma kväll som deras första drabbning var vi ute med pulkan för första gången. Kia och Dino är med. När vi börjar närma oss hemma, ser jag att dom är på väg mot oss - hunden är okopplad. Jag skyndar mig hem, slänger upp dörren och säger skarpt åt Kia att gå in samtidigt som jag plockar åt mig Dino. Tar lös honom från pulkan och går in även med honom. Går ut igen för att sätta in pulkan, och möter då vår granne som hunnit fram till sitt hus. "Vilken tur att du skyddar både barn och hund mot besten" säger han ironiskt och flinar. Sedan går han in till sig.

Imorse när vi var ute och gick, hade just kommit tillbaka och ställt barnvagnen på baksidan. Kia gick med kopplet släpandes efter sig bara runt huset. Ingen hund i sikte. Då sticker kvinnan ut huvudet och börjar vissla. Smartskallen har släppt ut sin ostabila hund, själv, på en tomt utan staket eller något. Det dröjer säkert 15 minuter innan hunden kommer springande, långt bortifrån. Inte ett dugg oroad att hunden inte alls hållit sig i närheten släpper hon ut den igen senare på dagen.

Så om ni har hund i Bureå, och brukar vara ute och gå mycket. Ta en sväng runt denna gata. Det är verkligen ingen trevlig hund, och det är bara en tidsfråga innan det händer något. Fortsättning följer.

Vi har tagit pulka-premiär-turen ikväll.

uppskattat? Jomenvisst!!!

Folk är idioter. Vissa i alla fall.

Grannen har skaffat sig en ny kvinna. Som har en hund, en blandras av kamphundstyp. Redan innan dom flyttat in, kom han över och sa att den inte var riktigt säker. Idag när jag, Dino och Kia skulle ta våran prommis, är hunden lös på gården. Den börjar springa mot oss, grannen ropar att den ska stanna. Vilket den gör. I en sekund. Sedan fortsätter den, när den korsat vägen och vår tomtgräns ryter jag åt den att stanna. Då kommer grannen över och tycker att "visst ska dom få hälsa". Jag säger att jag inte vill det, men han släpper ändå fram sin hund till Kia som sitter bredvid mig. Jag går för att ta fram barnvagnen, eftersom jag fortfarande bär på Dino. Kia följer med mig, och hunden följer efter Kia. Hunden har svansen rakt upp i luften och lägger hela tiden huvudet och tassar på Kias manke. Sinnebilden av en dominant hund. Jag säger vänligt att hans hund verkar vara lite dominant. "Den där!?" säger han "Nä, hon är värsta veklingen - mörkerrädd och allt". Jag hör hur båda morrar svagt. Kia springer bakom huset, och den följer efter. Jag kallar tillbaka Kia, och hon kommer. Då börjar hunden kapa av vägen tillbaka. När Kia har en meter kvar, ställer sig hunden mellan henne och mig och barnvagnen. Grannen säger skämtsamt "men, vad gör du Nova?". Kia börjar visa att det där är inte okej, och då smäller det. Högt och otrevligt bråk. Jag får tag på Kias rumpa, och drar tillbaka henne. Och han börjar sparka efter den andra hunden för att den inte ska komma efter. Skadekoll på Kia visar inget, förutom blod på en tand. Och några meter bort hör jag "men Nova! Blöder du?"

H.e.l.v.e.t.e.

Han skickar in sin hund. Och jag säger, fortfarande vänligt, att jag vill nog inte att dom ska hälsa mer. "Nämen, nog ska det där gå bra nog!" svarar han. Ja, men jag vill ändå inte att dom ska hälsa mer försöker jag igen. "Men, dom ska ju bara göra upp med sina inre känslor." säger han, samtidigt som han går hem till sig igen.

Är så jädra arg. Jag bad honom hur många gånger som helst att inte komma över. Att inte våra hundar skulle hälsa. Men ändå. Jag visste att det där skulle ske. Och att Kia skulle få in första och enda bettet, det kunde fan inte ha slutat sämre.

Någon som har en liten stuga till salu? Utan grannar? Långt ute i vidmarken. Bytes mot ett nyrenoverat hus på Villavägen.

Första gången han kryper. Ser ni den skräckblandade förtjusningen i hans ögon? Hjälp!

Pinsamt att det inte blev ett endaste inlägg igår. Nu med mobilen, har jag liksom inget att skylla på. Det tar 60 sekunder att ta ett kort. Skriva en rad. Och sedan publicera. Klart. Men, det fanns nog inte 60 sekunder mellan allt mys! Först hade vi förskotts-fars-dags-mys på morgonen. Dino hade en present som han ville ge far sin. Och sedan hade jag tränings-mys-och-världens-längsta-duscha-mys. Sedan var det till-stan-mys. Vi hyrde film, och givetvis Subway! Och previs som jag skrev på listan, så var det nog för allas bästa att vi var ifrån varandra ett tag. Jag och Subway. Tyckte jag innan i alla fall. När jag igår med tårarna rinnandes nerför kinderna, samtidigt som jag omfamnade min macka och aldrig ville släppa. Och upprepade: "Mamma ska aldrig lämna dig igen. Mamma ska aldrig lämna dig igen...". Då tyckte jag inte direkt att det var för det bästa. Men tametusan så gott det var!

Ja. Man kanske kan sammanfatta allt detta som lördagsmys? Eller?

Hur många år har jag sagt att Allhelgona är en av de vackraste saker jag vet? Säkert lika många år som bloggen funnits...

Nu är våra ljus tända.

Det snöar, vilken lycka. Vilken glädje.

Tänk att lite kallt, vatten som ramlar från himlen kan göra en så glad!

Vet ni? Att få barn är tamefan det häftigaste som finns!

Vi sitter och äter middag tillsammans, jag och Dino. Eller. Han har egentligen redan ätit, så nu äter han rån och håller mamma sin sällskap. Eller. Äter rån. Han klistrar snarare fast dom i haklappen. Jag sitter lika vuxet som jag alltid gör (haha!), med ena benen uppe på stolen. Och Dino smackar åt mig. Det är hans nya grej, han öppnar munnen på vid gavel. Formar sin lilla tunga. Och gör ett perfekt smack-ljud. Jag smackar tillbaka åt honom. Och han brister ut i världens leende, precis som att vi just hittat ett språk vi båda förstår. Smack-språket. Han smackar. Jag smackar. Han ler. Jag ler. Så håller vi på. Och då ser jag det. Han har vänstra benet uppe på stolen...precis som jag. Han sitter som jag. Han är som mig. Han är inte längre bara en bebis, han är en pojke. Min lilla pojke.

Lite som en Mini-me. Barn är det häftigaste som finns.

Snart far jag och mina nya skor till friskvårds och tränar!

Dino ska fara till farmor och farfar och faster, så han slipper sin gamla surmorsa ett tag. Det är de win-win liksom.

Idag är det bodycombat-onsdag. Typiskt.

Och förkylningen som, jag hade planerat, skulle vara över idag. Är inte över. Den har snarare trappat upp sig. Lilleman håller dock status qou. Och tur är väl det. Men, det är ju bodycombat-onsdag. Höjdpunkten på veckan. Och om jag rådde David till exempel, skulle jag ha sagt åt honom att inte träna idag. Att det kommer att dröja längre innan han blir frisk. Men, nu är allt rim och reson ute genom fönstret. Just nu är jag ingen årets mamma. Jag kämpar för att vara en okej mamma. Håller mig flytande. Men lilleman är vaken sent, och uppe tidigt(alla inlägg dateras förresten till 08.13...). Och däremellan träffs vi också. Både på dagen och natten. Om bara en av oss kunde bli kvitt förkylningen skulle inget spela roll längre. Snoret rinner, och huvudet är fullt av bomull. På båda.

Så. Jag bryr mig inte om min bodycombat-onsdag förlänger förkylningen med sjuttioelva år. Imorgon kommer jag vara en bättre mamma, i alla fall imorgon. Då kan jag fokusera till 100% på att kurera lilleman.

Gissa vem som är vaken och inte gråter. Snarare motsatsen till inte gråter.

Jag har minsann försökt söva om honom och det går sådär. Som synes.

Men säg. När ska nomineringarna till årets mamma vara inne? Äsch. Skojar bara.

Jag håller på att lära mig baka chocolate chip cookies, det går sådär. Men ge mig bara lite tid.

Jag blir så bekväm med mobilen. Det går så snabbt, och jag behöver inte fundera många sekunder på vad jag ska skriva.

Nu har vi också drabbats. Vi är inte odödliga. Vi är försnylda. Jag är bara lite snorig, men lilleman har allt utom feber. Och tur är väl det. Han ger mig flashbacks från IVA-tiden, när han låter som en liten cpap-gubbe. Fast han är som nöjd ändå, konstigt nog. Nyttigt är det dock, att ha tråkigt. Nu längtar jag tills vi blir friska, vi vill bada, leka på leos, handla julklappar...och ja, you name it.

Men tills dess har vi haft en underbar helg. Och, det var på Tatung vi åt. Dino skötte sig utomordentligt! Och ja, han höll lite låda. Han är en entertainer kan man väl säga. Men det var god mat - och trevligt sällskap. Helgen bestod även av att springa lite på stan. Jag införskaffade ett par nya träningsskor, så snor eller inte snor. På onsdag blir det träning. Ha regnställ på er, och halka inte. Vi såg film, och hade - inte en, men - TVÅ myskvällar. Åt godis. Mer godis. Förbannade alla spöken som inte kom. Och inte såg min fina pumpa. Och inte åt av mitt godis. Och funderade om jag skulle behöva söka upp dom, och kasta godis efter dom. Men jag hejdade mig. Ja. Det var våran helg? Kom det spöken till er, eller fick ni avföring i brevlådan?

Over and out.

Myskväll med Top Model!

Och vilket toppen sällskap!

Jag kan inte bestämma mig för vilket av dessa jag ska skicka som julkort till vår bvc-sköterska. Vad tycker ni?

Att placera sonen mellan en pumpa och en skål med godis, för att få det perfekta halloweenkortet var nog inte en sådan bright idé. Se, det är därför som Bingo Rimer är Bingo Rimer, och jag är bara...jag. Han hade förstått att det där inte skulle funka...